Den 11 oktober 1999 introducerade NVIDIA sin helt nya grafikkretsuppsättning för världen, GeForce 256. Bara ungefär en månad senare började GeForce att dyka upp på kort tillverkade av bland annat Creative Labs och Guillemot på butikshyllorna, som såväl som i händerna på onlineleverantörer. Priset var och är fortfarande ganska brant för en enskild kringutrustning, speciellt med tanke på att vi just nu befinner oss i en period där ett relativt kraftfullt spelsystem kan köpas för runt $1000 – $1500.
Men återigen, allt är relativt, eller hur? Så den faktiska svårighetsgraden av priset beror på den totala upplevelsen, eller hur? Om du betalar $300 för ett grafikkort och knappt får 5 extra fps under ditt favoritspel så var kortet inte riktigt värt $300 för dig i första hand, var det nu?
Återigen, om du köper ett $300-kort och omedelbart efter att du har startat ditt favoritspel känns det som att du aldrig ens har sett titeln innan detta ögonblick, kortet börjar snabbt tjäna sitt värde.
För många användare var känslorna de lämnades med efter att ha sett vad NVIDIAs GeForce kunde göra, ett slags limbo mellan “eh, whatever” och “I have sett the light”-reaktioner. Även i våra egna tester var slutsatsen efter att ha granskat GeForce att det är det snabbaste chippet i sin klass, men inget mer. Medan GeForce stoltserar med en ganska kraftfull hårdvarutransformerings- och belysningsmotor, som NVIDIA sött kallade sin GPU, slutade den totala upplevelsen med GeForce med att vara något mer än snabbare spel på 1024 x 768, men fortfarande inte kapabel att köra högre upplösningar vid 32- lite färg.
För minsta $249-kostnaden för ett kort baserat på GeForce, fann många TNT2 Ultra-ägare att de verkligen inte var intresserade av att slänga runt $300 på ett kort som inte skulle förbättra spelupplevelsen avsevärt. Även om det är sant att spel med ett högt polygonantal skulle dra fördel av GeForces hårdvaru-T&L och potentiellt skulle kunna prestera mycket bättre på en GeForce än på något annat kort, är det också sant att vi ännu inte har sett ett spel av den typen och när en blir tillgänglig (det är oundvikligt), kommer GeForce också att bära en märkbart lägre prislapp (detta är också oundvikligt). Så för NVIDIA-trogna som spenderade $300 på en TNT2 Ultra så fort den blev tillgänglig, skulle GeForce bli ytterligare $300 “väl spenderad?” Inte den här gången, inte om inte NVIDIA kunde erbjuda lite mer för pengarna.
Det är okej att producera en produkt med brister, planera bara inte att den ska säljas lika bra som en som är närmare att uppnå det där felfria tillståndet som ingenjörer strävar efter. NVIDIAs GeForce hade en inneboende brist; dess relativt låga minnesklocka (i jämförelse med en TNT2 Ultra) och singel 128-bitars minnesbuss lämnade den med en märkbar flaskhals från början – minnesbandbredd.
