En av de handfull saker jag har lärt mig under mina 15 eller så år av att gå i skolan är ett fenomen som jag kommer att hänvisa till som False Test Confidence Syndrome. Nu är detta syndrom särskilt vanligt när ett extremt svårt test är inblandat och inträffar i följande stadier:
Steg 1) En svår tenta förväntas, studierna börjar helt för sent, proppning uppstår.
Steg 2) Ytterligare propp och känsla av hopplöshet finns timmar före testet.
Steg 3) Minuter innan tentamen delas ut upphör proppningen och du börjar acceptera ditt öde.
Steg 4) När du tar emot provet går du igenom det och tror att du överreagerade och provet var ärligt talat ganska lätt.
Steg 5) Du gör det fruktansvärt på testet.
Nu är det självförtroende som Steg 4 ger till synes ostoppbart, faktiskt den enda anledningen till att jag ifrågasätter hur bra jag klarade mig på vad som skulle vara en extremt svår examen är på grund av alla andra gånger jag hade fallit offer för falskt test Förtroendesyndrom. Symptomen finns där, jag hoppas att vi får tillbaka tentor innan nästa veckas Spring Break men jag kanske inte borde hoppas på det. Jag läste och läste om provet och fortsatte att göra det (något jag aldrig gör) helt enkelt för att ingen annan hade slutat ännu och med tanke på att jag tyckte det var ganska lätt, var jag säker på att jag gjorde något fel. Min rädsla förvärras av det faktum att jag har den största respekten för den här professorn och jag vill helst inte göra honom besviken med en dålig prestation på vårt enda prov förutom finalen. Men den här gången kanske jag faktiskt hade rätt och provet var lätt? Kanske har jag efter fyra år på college äntligen hittat en examen som inte gav mig detta False Test Confidence Syndrome…eller kanske den där “höga hopp”-låten borde vara min temamusik.
Jag ser mig själv som en hygglig förare, jag gör misstag men för det mesta när jag kör gillar jag att fokusera på själva körningen. Jag brukar fokusera på vad andra människor gör på vägen för att förutse alla former av nära förestående död jag måste se upp för samt hålla ögonen på vad jag gör för att se till att jag inte skrämmer någon annan heller. Jag följer alla trafiklagar*, och jag signalerar till och med när ingen är i närheten och jag bara byter fil. * bredvid trafiklagarna indikerar ett undantag, och det undantaget är: fortkörning.
Nu får jag ingen spänning av att gå extremt fort i en rak linje; Att försöka sätta nya 1/4 mils rekord på en motorväg är inte precis min idé om kul. Lite pigg körning genom uncrowded twisties är mer min stil. Jag behöver inte köra fort för att ha kul att köra, men samtidigt kan man inte argumentera för att ganska många av våra hastighetsbegränsningar inte är på plats för att rädda liv, utan för att driva intäkter genom biljettförsäljning. Jag är ansvarig för mina egna handlingar och jag ser till att mina handlingar inte utsätter andra för fara (några av de farligaste förarna jag någonsin mött kör långt under hastighetsgränsen), utan för att skydda mig från att bidra till intäktskälla Jag köpte en radardetektor för ett par år sedan. De Valentine One har räddat mig så många gånger, men det finns ett problem som nyligen har dykt upp med V1-enheter: falsklarm på grund av bromsljus på nyare bilar. I grund och botten när en nyare Trail Blazer bromsar, felar min V1 och brukar skrämma skiten ur mig. Tänk på att det slocknar som vanligt medan jag stannar, men ljudet är ganska oväntat och det finns tillräckligt många nya Trail Blazers för att göra det här irriterande. Jag inser att det är Valentines problem som måste tas om hand och tills det är så kan jag bara försöka att inte vara bakom en Trail Blazer när de stoppas. Om du råkar vara Trail Blazer-ägare och skulle vilja ge en V1-ägare svårt, fortsätt bara att bromsa medan du kör runt, det gillar vi mycket 🙂
Jag gick en löprunda och slutade med att lyfta också på söndagen; igår kunde jag knappt röra mig då jag inte har sprungit/lyft vikter på hmm alldeles för många månader för att jag ska erkänna. Idag är bara runt 40% av min kropp otroligt öm, så jag kan ge mig ut på en löprunda till och komma tillbaka och lyfta lite.
Det är otroligt vad det kommer att göra med din vecka att slå ett test ur vägen, det verkar nu som om jag har oändligt mycket tid på mig. Jag borde inte låta den känslan sjunka in eftersom jag fortfarande måste skriva en kompilator senast på fredag, jag ska ta itu med lite av det ikväll men jag kommer att utropa onsdagen till National* Compiler Day. * betecknar att med National menar jag i betydelsen mitt hus och exklusive resten av nationen. Japp, jag är konstig. Jag brukade skylla det på sömnbrist, nu har jag accepterat det som en del av min personlighet.
Ta hand om er och ha en underbar dag.
