Konsument-SSD-marknaden befinner sig för närvarande vid en vändpunkt. SATA 6Gbps börjar bli lite lång i tanden men SATA Express-stödet är fortfarande väldigt begränsat. Det finns för närvarande bara ett moderkort (ASUS Maximus VI Extreme) som har en M.2-plats och även den är begränsad till PCIe x1, vilket gör M.2 ganska överflödig vid denna tidpunkt. Utöver avsaknaden av moderkortsstöd är alla M.2 SSD:er endast OEM för tillfället, vilket är vettigt eftersom det är meningslöst att sälja en produkt som inte kan användas någonstans ännu. Det enda sättet att få den fullständiga M.2 PCIe-upplevelsen just nu är att köpa en av de få bärbara datorerna med M.2 PCIe SSD, till exempel den nya Sony VAIO Pro 13 som vi just har granskat och 2013 års MacBook Air (även om den har en proprietär kontakt).
Väntan på att flytta till PCIe har satt tillverkarna i en udda situation. Ända sedan SSD-enheter började bli populära har det alltid funnits massor av utrymme för förbättringar. I grund och botten har SSD-marknaden gått igenom tre olika stadier. Först fokuserade alla på snabba sekventiella hastigheter eftersom det var det viktigaste riktmärket med hårddiskar. Strax efter förstod man att det inte är de sekventiella hastigheterna som gör SSD-enheter snabba utan de små slumpmässiga överföringarna som får hårddiskarna att krypa. IOPS blev snabbt ett ord som alla tillverkare skrek. Att få IOPS så högt som möjligt av marknadsföringsskäl var ett viktigt mål för många men i processen förbigick många ett annat mycket viktigt mått: Prestandakonsistens. Under det senaste året eller så har vi äntligen sett tillverkare vara uppmärksamma på att göra prestandan mer konsekvent istället för att bara fokusera på toppsiffrorna.
Problemet nu är att varje betydande segment ur en prestationsvinkel har täckts. Nästan varje SSD på marknaden kan mätta SATA 6Gbps-bussen. Random IO har också mer eller mindre varit oförändrad det senaste året, vilket tyder på att vi har hamnat i en hårdvaruflaskhals. IO-konsistens är den enda aspekten som fortfarande kräver lite justeringar, men de flesta av de senaste SSD:erna gör ett ganska bra jobb med det också. Det finns inget som tillverkare kan göra med SATA 6Gbps för att verkligen ta prestanda till nästa nivå. Det som gör saker och ting ännu mer komplexa är NAND:s fysik eftersom läs- och programmeringstiderna ökar när vi går över till mindre litografier.
Eftersom det blir svårare och svårare att öka prestanda, måste tillverkare förlita sig på andra metoder för att förbättra sina produkter. Övergång till mindre litografi NAND är ett av de vanligaste sätten eftersom det hjälper till att minska kostnaderna. Även om mindre litografi NAND faktiskt är ett steg tillbaka när det kommer till NAND-uthållighet och potentiellt prestanda, är det fortfarande ett kraftfullt marknadsföringsverktyg eftersom konsumenter tenderar att tro att mindre är lika med bättre prestanda och lägre effekt (vi kan tacka CPU:er och GPU:er för det tänkesättet) . En annan stigande aspekt har varit strömförbrukningen och speciellt Windows 8:s DevSleep har varit en stor del av det.
Låt oss fokusera på den faktiska Intel SSD 530 med en översikt över tillståndet på SSD-marknaden. Ovanstående skulle förmodligen ha varit ett bra drag för den första konsument M.2-enheten eller en revolutionerande SATA 6Gbps-enhet, men tyvärr är det så inte fallet. Intel gjorde inte mycket ljud när de släppte SSD 530 i augusti och det finns en anledning till det. Liksom sin föregångare, SSD 520, är SSD 530 fortfarande SF-2281-baserad men till skillnad från SSD 335 använder SSD 530 en nyare silikonrevision av SF-2281. Den nya B02-steppingen förändrar inte prestandan på något sätt, men den sänker strömförbrukningen speciellt när frekvensomriktaren går på tomgång.
I likhet med SSD 335, flyttar SSD 530 från 25nm IMFT NAND till 20nm IMFT NAND. Jag gick igenom de stora skillnaderna i SSD 335-recensionen, men kort sagt Intels 20nm NAND har något långsammare raderingstider och är i övrigt jämförbar med deras 25nm NAND. Vissa av er skulle förmodligen ha föredragit att Intel hade hållit fast vid 25nm NAND i sitt avancerade konsumenterbjudande, men faktum är att 25nm NAND inte längre är kostnadseffektivt och inte har varit det på över ett år. Låt mig visa dig en cool graf över NAND-prisskalning:
Med tillstånd av Mark Webb, taget från hans Presentation av Flash Memory Summit 2013
Låt oss nu tillämpa den grafen på fallet med Intels 20nm NAND. “N generation” i grafen betyder 25nm NAND och “N+1 generation” står för 20nm NAND. I april 2011 meddelade IMFT att de har börjat sampla 20nm MLC NAND (du bör nu titta på delen “N+1 Generation meddelad för prover”, som är ungefär kvart 7). Intel SSD 335 släpptes sex kvartal senare i oktober 2012. Som du kan se i diagrammet är det exakta platsen när 20nm NAND-priserna började sjunka och de är cirka 30-40% billigare än 25nm NAND.
Eftersom 25nm NAND var mer mogen och hade högre prestanda och uthållighet fortsatte Intel att använda den i SSD 520 medan den vanliga SSD 300-serien bytte till 20nm NAND. Emellertid har 20nm-processen nu mognat och både prestanda och uthållighet ligger nära vad 25nm-processen erbjöd, vilket gör den lönsam även för Intels avancerade konsument-SSD. Jag skulle vilja påminna om att medan grafen ovan är baserad på historiska data, är varje generation från varje tillverkare sina egna utmaningar. Förseningar och oväntade waferkostnadsökningar kan flytta N+1-grafen åt höger, vilket innebär mindre prisfördelar och en längre period för den nya generationen att bli kostnadseffektiv.
Till skillnad från Intels tidigare SSD:er finns SSD 530 i tre olika formfaktorer: 2,5″, mSATA och M.2 (80 mm). Kapaciteten för 2,5″ versionen sträcker sig från 80GB till 480GB, medan mSATA är begränsad till 240GB och M .2 till 360 GB (det är den högsta kapaciteten du kan få med 64Gbit NAND; mSATA har bara plats för fyra paket och 80 mm M.2 för sex NAND-paket). 2,5-tumsversionen har också genomgått en ansiktslyftning. Aluminium har blivit kvar som byggmaterial i chassit men Intel-logotypen är nu större och mer centrerad och det finns ett klistermärke som representerar ett skott i det övre högra hörnet.
Intel SSD 530 2,5″ specifikationer |
||||||
Kapacitet (GB) |
80 |
120 |
180 |
240 |
360 |
480 |
Kontroller |
SandForce SF-2281 |
|||||
NAND |
Intel 20nm MLC |
|||||
Sekventiell läsning |
540 MB/s |
|||||
Sekventiell skrivning |
480 MB/s |
490 MB/s |
||||
4KB slumpmässig läsning |
24K IOPS |
41K IOPS |
45K IOPS |
48K IOPS |
||
4KB slumpmässig skrivning |
80K IOPS |
|||||
Uthållighet |
20GB/dag i 5 år |
|||||
Garanti |
5 år |
Intel betygsätter SSD 530 till 20 GB värdskrivning i fem år. Detta är ett typiskt betyg för avancerade konsument-SSD:er med 5 års garanti och för tyngre arbetsbelastningar rekommenderar Intel dig att skaffa en enhet av företagsklass. För ordens skull var Intel SSD 520 också klassad till 20 GB/dag i fem år så det har inte skett någon försämring i den meningen.
Själva kretskortet ser ut som SSD 520. Det finns totalt 16 NAND-paket (åtta på varje sida av kretskortet) och inget DRAM som liknar alla andra SandForce-baserade enheter. Det som dock är intressant är att själva kontrollern är Intel-märkt. Jag väntar fortfarande på att Intel ska klargöra orsaken, men det är inte första gången vi har sett en SandForce-kontroller från tillverkaren (Toshiba har gjort detta ett tag).
Testsystem
CPU |
Intel Core i5-2500K körs på 3,3 GHz (Turbo och EIST aktiverade) |
Moderkort |
AsRock Z68 Pro3 |
Chipset |
Intel Z68 |
Drivrutiner för chipset |
Intel 9.1.1.1015 + Intel RST 10.2 |
Minne |
G.Skill RipjawsX DDR3-1600 4 x 8 GB (9-9-9-24) |
Grafikkort |
XFX AMD Radeon HD 6850 XXX |
Video drivrutiner |
AMD Catalyst 10.1 |
Skrivbordsupplösning |
1920 x 1080 |
OS |
Windows 7 x64 |
Tack vare G.Skill för RipjawsX 32GB DDR3 DRAM-kit