Bild från Thought Catalog
Musikjournalistiken förändras och bloggarnas tid är över
Under sommarmånaderna 2020 annonserade en av världens största och mest etablerade musikpublikationer Q Magazine sitt sista nummer. Det finns många faktorer till varför Q upphörde att vara, jag vill också upprepa den punkten. Att säga att Q misslyckades som musiktidning vore totalt orättvist. Som en tryckt publikation gjorde de allt rätt, särskilt under de första åren. Men som de flesta tryckta tidningar gick de i fällan att sätta samma ansikten på förstasidan, det finns bara så många gånger du kan läsa om Liam Gallagher som gör något typiskt för sin natur innan du blir uttråkad. Innehållet började stagnera och internets frammarsch gjorde det omöjligt för tidningen att hänga med och förbli fräsch. För att inte tala om att de var bedrövligt långsamma med att anpassa sig och skapa en stark onlinenärvaro.
Internet är ofta en syndabock för många traditionella medieplattformars död. Ofta är det sant men oftare är det inte internet som en kropp, det är förändringen som internet medfört som gör det svårt för traditionella medier. En sak de har bevisat är att de ofta är långsamma med att anpassa sig till det föränderliga landskapet. Internet, även om det inte är perfekt, har öppnat portarna för musikjournalistik. Praktiskt taget vem som helst kan bli musikjournalist nu, på gott och ont. Det positiva är att musikjournalister tidigare var musikens portvakter och dikterade vad som är bra och vad som inte är det, vilket fortfarande är fallet, men nu kan artister vädja till ett större spektrum av författare. Musikjournalistik är nu uppdelad i stammar, i motsats till att alla artister som går igenom flera publikationer kan de applicera på bokstavligen hundratals bloggar som täcker din genre specifikt. Den här typen av publicitet är något artister från 80-talet och tidigare hade drömt om. Du kan nå en global publik genom en mängd olika om mindre oberoende bloggar i motsats till att förlita sig på flera musikpublikationer för att nå människors öron och ögon.
Innan en onlinemusikpublikation sågs blogg eller zine som nischad, irrelevant och något meningslös. Landskapet har dock förändrats och nu ses det som motsatsen. Medan musikpublikationer radas upp i dödsdömet har internet varit hem för en framväxande explosion av onlineplattformar. Bloggar som So Young Magazine, Noisey, Line Of Best Fit, CLUNK Magazine, Gigslutz, CLASH Magazine, CRACK Magazine och så många fler. Några av dessa nämnda gör också en serie tryckta utgåvor, de är en riktig blandning av nytt och gammalt. De större mer etablerade akterna och det exklusiva innehållet finns i trycket medan de snabbrörliga delarna av branschen som singelsläpp, EP:s och LP:s hittar sin väg online.
Innehåll har också haft en snabb förändring med textbaserat innehåll rankas lägre än videoinnehåll. Publikationer har varit tvungna att upptäcka nya och spännande sätt att leverera innehåll via video. Det finns flera anledningar till detta, en av dem är att vi är mer benägna att titta på en video än att läsa något. För det andra svarar sociala mediers algoritmer bättre på videoinnehåll. Så mycket av dagens publik och åsikter är via sociala medier, så naturligtvis skulle innehållet böjas till var publiken är och deras mediekonsumtionsvanor.
Musikbranschen rör sig nu också i en ständigt accelererande takt, musiken pressas ständigt ut och nya artister dyker för alltid upp. Sanningen är att tryckt journalistik inte kan hänga med i den hastighet som branschen rör sig i. Det är här kraften i internet kommer in och där bloggare strävar. Det är i detta momentum som onlinepublikationer vida överträffar vad deras tryckta samtida kan uppnå. Det är därför tryckt journalistik ses som en nisch eller något speciellt. För varje grime-låt som släpps finns det en våg av grime-bloggar för att hajpa upp den (SBTV, GRM Daily & Wordplay är de viktigaste), för varje indielåt finns det otaliga bloggar, alla skummar för den senaste indiebeltern. Detta gäller för varje genre, undergenre och nischgenre. Internet har skapat ett kulturellt kraftpaket som alla musiker med alla möjliga ljud kan överleva och sträva efter eller åtminstone höras. Även om det kan tyckas att ha alla dessa alternativ säkert skulle minska kvaliteten på innehållet, vilket i vissa avseenden kan vara sant, men grädde stiger alltid till toppen. Bloggarna som blir kända för kvalitetsinnehåll kommer att finnas kvar och ännu bättre kommer nästan alltid att vara tillgängliga för artister som är populära och framväxande.
Artister har nu pressens kraft till hands, en redaktör är nu ett mejl bort, en musikjournalist kan vara din granne. Förbi är de dagar då man måste kämpa för att din röst ska höras, någon, någonstans där ute, kommer nästan säkert att skriva om din frigivning. Det kan tyckas dystert att tryckta publikationer faller från hyllan, men sanningen är att presslandskapet förändras. På många sätt till det bättre, på vissa kanske till det sämre. Hur som helst är framtiden klar och framtiden för musikpress ligger helt klart i de många bloggar som verkar idag och i framtiden.
