Om du har följt den här bloggen kommer du ihåg att i augusti flyttade jag in i mitt första hus. En av fördelarna med att ha en ny adress är att skräpposten jag var van vid att få inte längre kan hitta mig. Men jag har blivit förvånad över den takt med vilken ny skräppost lyckas ta reda på var jag bor och göra sitt hem i min ofta okontrollerade brevlåda. Kataloger från företag som jag aldrig skulle beställa från, brev som bjuder in mig till religiösa eller kultliknande sammankomster som jag aldrig skulle delta i och senast brev från USA:s president som ber om pengar har fyllt min brevlåda.
Med tanke på det nuvarande tillståndet i valfrågor är jag säker på att åtminstone några av er har varit privilegierade nog att få det nämnda brevet från George W. Bush. För er som inte har fått det (observera att jag är registrerad demokrat så det verkar som om vem som helst är rättvist för bokstaven), är det ett brev som förklarar hur nästa presidentval står för dörren, hur den demokratiska kandidaten ska snart väljas ut (uppenbarligen ett lite daterat brev) och hur du ska skänka pengar till omvalskampanjen. Det dubbelsidiga brevet (smart användning av sällsynt använt pappersspar) fortsätter med att förklara hur den nuvarande administrationen har befriat människor i både Afghanistan och Irak samt presenterat ekonomiska stimulanspaket och den vanliga tutning av ens eget horn. Nu är jag inte här för att tjata om Bush-administrationen, republikanerna eller gå in i de vanliga politiska diskussionerna utan istället för att vara kritisk mot de flesta politiker i allmänhet.
Det är analogitid:
När folk frågar vad jag sysslar med, kommer du att hitta mig död innan jag kallar mig journalist. Varför? För att en “journalist” har en extremt negativ klang för mig och en stor del av befolkningen. Journalister brukar markeras som sensationella, inte särskilt bry sig om effekten av sin berättelse utan snarare mycket mer bekymrade över hur mycket uppmärksamhet de kan få. Journalister är ofta föraktade av dem de intervjuar eftersom de ofta går in i en berättelse som redan har en förutbestämd slutsats för berättelsen. Jag skulle kunna fortsätta om de negativa egenskaperna hos en “journalist” som jag inte bara inte tillskriver utan jag gillar att hålla mig på oändligt avstånd ifrån. Hur stereotypa mina definitioner av en journalist än må vara, jag har arbetat med tillräckligt mycket för att veta att stereotypen finns av en anledning.
Så vad är poängen med mitt sidospår? På samma sätt som jag känner för journalister råkar jag känna för politiker. Jag nämnde tidigare att jag är en registrerad demokrat, men ärligt talat föraktar jag demokratiska politiker lika mycket som jag gör republikanska politiker. Jag röstar, och det är en rättighet som jag inte tar för given och jag skulle uppmuntra alla andra att se den i ett liknande ljus, men de allra flesta gånger finner jag mig själv att välja mellan det minsta av två onda snarare än en kandidat som Jag är verkligen nöjd med.
Jag tror att problemet bottnar i vårt urval av politiker. Det finns en väg som man skulle gå igenom för att bli politiker (i allmänhet). Du väljer ett visst grundämne, du gör vad som krävs för att gå till rätt forskarskola (harvard eller Yale kommer att tänka på), du får många “vänner” (läs: kysser upp till alla du möter, särskilt professorer) och försök arbeta dig uppför stegen. Jag säger inte att det inte finns bra människor som tar sig igenom den här processen, men det finns ett väldigt stort antal inte så fantastiska människor som klarar sig igenom den här processen. Jag hoppas att det blir bättre för varje generation, och att den här generationen politiker i bryggningen nu skulle ha större förståelse för de inhemska och globala frågor som finns idag och hur man bäst kan attackera dem (helst inte den typ av attack som sker kl. slutet av en pistol).
Jag tror att ett stort problem vi har i Amerika är att det läggs för mycket pengar och ansträngningar på att bli omvalda. Det finns ärligt talat ingen bra anledning till varför hundratals miljoner dollar ska spenderas på valkampanjer, det är så likt att göra ett företag offentligt att man inte ens kan börja dölja att en politikers mål i många fall stämmer överens. med en affärsmans mål. Jag har inget emot framgångsrika entreprenörer, men ibland är de beslut som är mest affärsmässiga (eller politiska) inte alltid de beslut jag skulle vilja se för det här landet.
Och en stor nackdel (även om jag helt förstår och håller med om det positiva med detta) med mandatbegränsningarna för politiska ämbeten är att det ägnas väldigt lite uppmärksamhet åt de långsiktiga effekterna av ett beslut och mycket uppmärksamhet på kort sikt (2 – 6 år). Det är denna brist på långsiktigt fokus som lämnar oss i situationer som de vi är i idag där beslut som fattades för ett tag sedan har skapat en mycket konfronterande relation mellan USA och andra länder. Tänk på att vi vid ett tillfälle faktiskt var omtyckta av länder i Mellanöstern.
Kanske är det bara så att vi har fel personer med ambitioner att inneha politiska uppdrag. Kanske måste vi ta en paus från datorerna och ge politiken ett försök? Åtminstone så skulle vi äntligen få snabbare internet levererat till alla hem 🙂
Åh och om du undrar över titeln på den här bloggen, är det inte ett försök att vara metaforisk eller uppmuntra till djupa tankar, istället är det vad NC States campus luktar idag. Jag älskar när de dumpar högar med sånt över hela campus, det gör min 15 minuters promenad till lektionen 6 gånger om dagen åh så kul.
Om det inte luktar blöt gödsel där du är, ta ett djupt andetag och var tacksam – vi ska inte ta ren luft för givet 🙂
