AMD ställdes inför en avvägning under utvecklingen av Athlon 64 X2 med dubbla kärnor. För att bibehålla bakåtkompatibilitet med tidigare Socket-939-moderkort kunde de inte ändra pinouten på sina dual core-processorer. Samtidigt som man bibehöll samma pinout resulterade det i möjligheten att uppgradera praktiskt taget vilken Socket-939-plattform som helst till en Athlon 64 X2 med dubbla kärnor, men det innebar att processorerna med dubbla kärnor inte lämnades med mer minnesbandbredd än sina motsvarigheter med en kärna. Enkelkärniga Socket-939 Athlon 64s har en 128-bitars bred DDR-minneskontroller, som när den körs med DDR400-hastigheter ger A64 maximalt 6,4 GB/s minnesbandbredd. Med samma minneskontroller har Athlon 64 X2s med dubbla kärnor också samma 6,4 GB/s minnesbandbredd, trots att det nu finns dubbelt så många kärnor som tävlar om samma mängd minnesbandbredd.
Lyckligtvis för AMD var enkelkärnans Athlon 64 inte särskilt minnesbandbredd begränsad, och därför tillät övergången till dubbelkärnig fortfarande AMD att skala relativt bra. Faktum är att, baserat på resultaten som vi såg i vår Athlon 64 X2 3800+ recension, fortsätter AMD att konsekvent skala bättre från en till två kärnor än Intel, trots minskningen av minnesbandbredd per kärna.
Samtidigt introducerade AMD tyst en handfull nya minnesavdelare i de senaste versionerna av deras Athlon 64 och Athlon 64 X2-processorer. Dessa nya minnesavdelare gör att minnesklockhastigheter över DDR400 kan aktiveras utan att överklocka Hyper Transport-bussen. Det fina med dessa nya minnesavdelare är att ägare av minne som är snabbare än DDR400 kan dra fördel av den extra bandbredden som erbjuds av sina moduler, utan att överklocka sina CPU:er eller resten av sitt system.
Förra månaden tittade vi på prestandafördelarna, eller ärligt talat, bristen därav med att använda minne med högre bandbredd och Athlon 64/X2-processorer. För det mesta såg vi en 0 – 3 % förbättring i verkliga prestanda, med de allra flesta riktmärken som visade oss en 0 eller 1 % ökning i prestanda, tack vare minnet med högre bandbredd. Det fanns några enstaka fall där mer minnesbandbredd översattes till högre prestanda, särskilt saker som videokodning, spel och tunga multitaskingmiljöer, men för det mesta var prestandavinsterna försumbara.
Prestandavinsterna i videokodning och spel var att vänta, och vi ansåg att det skulle finnas några betydande vinster i multitasking-miljöer. I en multitasking-miljö, särskilt med en Athlon 64 X2, bör de totala minnesbandbreddskraven för de två kombinerade kärnorna vara på topp, långt över kraven för en enkelkärnig Athlon 64. Vi såg detta i vår ursprungliga artikel där ett av våra tyngre multitasking-tester gav en prestandaökning på 6,5 % när vi använde DDR480 med en Athlon 64 X2 4800+. Samtidigt gav några av våra lättare multitasking-tester absolut ingen prestandaökning när de parades med DDR-minne med högre bandbredd. Så, poängen med den här artikeln är att ta reda på om multitasking Athlon 64 X2-ägare kan gynnas mer än enkelkärniga användare av att använda dessa nya snabbare än DDR400 minneshastigheter.
Med tanke på den här artikelns mycket specifika karaktär, kommer vi bara att fokusera på en processor – Athlon 64 X2 4800+. Som vi fann i vår förra del påverkades inte långsammare X2:or på något annat sätt än de snabbaste i gänget, så allt vi hittar här borde vara lika tillämpligt i den verkliga världen för alla andra X2-processorer.
Vi fokuserade också bara på två minneshastigheter: basen DDR400 och den snabbaste möjliga inställningen på 4800+, DDR480. Detaljerna för hur man väljer dessa hastigheter och hårdvaran vi brukade göra det finns i vår första artikel.
